Jag är en sån person som tycker om att uppvakta min "man". Jag vill ta hand om honom som om han vore en kung. Jag får nån slags sjuk tillfredställelse när han säger att middagen var jättegod eller att jag har gjort det fint hemma. Till och med att tvätta hans kläder, diska och städa... Står och sjunger o mår bra i tvättstugan typ haha.. Gillar känslan.. Gillar att känna mig som en "hemmafru". När han kmr hem så vill jag att allt ska vara fixat. Hela min dag är som en förberedelse tills han kommer hem. Kanske inte gör allting perfekt eller värsta städar som en galning, men jag håller ordning  och fixar hans saker osv.... Jag mår bra av det och jag vill skämma bort honom. Så länge jag får uppskattning för de.

Problemet är.. När man gör så mot en kille, då börjar han ta en förgivet. Om du en dag inte gör allt det där kommer han tänka "jävla lata jävel hon har inte ens diskat idag.. kolla hur de ser ut" .. De blir bekväma. Om de brukade diska då och då från början, då kmr de sluta totalt när du skämmer bort honom så. Ju mer kvinnan gör - desto mindre kommer mannen lyfta på arslet. Han kmr slänga sina strumpor överallt och sånna grejer. Varför är det så? Varför kan inte män uppskatta det man gör för dem? Nej då, så fort man undrar nåt eller öppnar käften är man en tjatkärring. Man tycker ju att mannen borde ha lite respekt för kvinnan som anstränger sig och lagar mat /städar åt honom varje dag. Istället blir man kallad för tjatig och jobbig och allt möjligt... Allt jag vill är att få respekt, kärlek och uppskattning.

I know it sounds cheezy but I mean it.. Jag längtar efter äkta kärlek. Visst.. pojkvänner hit o dit men man vill ju ha någon som bryr sig o visar kärlek på riktigt. Vill ha nåt äkta. Vill känna mig trygg med honom.. att vi aldrig kommer lämna varandra. Att han gör allt för mig och jag gör allt för honom. Hjälpa varandra och leva varje dag tillsammans föralltid. Lita på varandra och inte behöva känna oron.. "tycker han verkligen om mig lika mycket som jag tycker om honom?" eller vara orolig när han går ut o festar o tro att han hoppar på det första han ser med två ben o ett hål i mitten.

Jag kan vara extremt svartsjuk när jag tycker om någon, för jag är rädd att förlora personen. Jag vill ha kontroll i förhållandet för jag är rädd och osäker. Jag känner mig alltid otillräcklig och det kanske är därför jag försöker kompensera genom annat.. Jag vet inte... Är alltid rädd för att han ska hitta en finare/roligare/sötare tjej än mig. Varför kan jag inte tro att en man kan gilla MIG utan att jag servar honom? Han förstår ju inte varför jag beter mig knäppt när en tjej ringer hans telefon eller när han festar med tjejer o sånt.. Det är helt enkelt för att jag e rädd .... Och ännu räddare - livrädd - för att bli lurad. Jag får panik. Jag har svårt att acceptera min pojkväns tjejkompisar.. När hans telefon ringer och det står "Sara" eller nånting, då tänder det till i mig direkt.. Jag vet ju själv hur jävla löjligt det är ibland men jag kan inte göra nånting åt mina känslor. Mina känslor och mitt förnuft samarbetar inte alltid. Ganska sällan faktiskt... Men svartsjuka är den hemskaste känslan som finns. Härtat pumpar, blodet kokar, musklerna spänner sig, ångesten börjar krypa i kroppen och det gröna monstret vill bara hoppa ut ur min kropp och slita någon i stycken. Ibland lyckas monstret. Ibland lyckas jag. I know I got issues.. har aldrig påstått att jag är fullt normal. Vem fan är det? Alla har sina problem. Men jag kommer bli en jävligt bra fru nåndag.. och min man ska va jävligt nöjd!